Antroposofi

Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


I skuggan av Rudolf Steiner

Som jag tidigare berättat började mitt liv på två ställen. Ett i staden Södertälje och ett på ett torp ca en mil söderut utefter Riksettan i Ytterjärna socken.
Det var mellan 1943 och 1960, och torpet finns under Glibotorp som ligger i Tveta socken. I stan bodde vi på Gulagårn, där alla ungarna kom från arbetarhem. När vi var fjorton fick vi komma in på ungdomsgården, där vi spelade skiffle.

På bondgården lärde jag mig ytligt vad odling betyder. Jag såg farbror Emil gå bakom hästarna och harva, plöjde gjorde man då med en Munktelltraktor med järnhjul som gjorde spår, tracks, och det var väl därför den kallades traktor.

Ivar Lo Johansson har skrivit en bok som heter Traktorn. Den handlar om en ladugårdskarl som levde i skärningstiden mellan hästen och traktorn. Där figurerar även fackföreningen och särskilda skolor för lantarbetare.

Min tid på landet tillbringade jag mest på gården, även om mamma helst hade velat att jag var hemma på torpet och göra henne sällskap. Pappa cyklade varje morgon och kväll mellan stugan och stan. Ett tag åkte han tåg till Stockholm och cyklade en mil till för att komma till jobbet. Han satte verkligen värde på att få bo några månader på landet och sätta egen potatis, medan mamma ansade sina blomstersängar. Vi plockade bär och svamp och mamma konserverade grönsaker. I stan var det fullt av konserver i vårt utrymme i källaren. I vedboden fanns det många timmars arbete.

I stan fanns många lekkamrater. Vår gård låg i princip mellan två parker. Dalparken och Övre Badparken. Det fanns goda utrymmen för oss att pröva våra vingar, och skolorna låg tätt. Det fanns en särskild anda på vår gård, vet inte riktigt om det var lika på andra områden i stan, men det fanns gäng i kvarteren runt omkring som vi var rädda för.

Det var Kringelvägen, Turingegatan, Täppgatan och Mariekäll. Räddast var vi för killarna i Mariekäll; de var nämligen lite äldre.

Vid sexton års ålder flyttade jag till andra sidan kanalen, till en tomt som min farbror köpte och anlade en bensinstation; BP. Där fick min pappa arbete. Vid den tiden hade även jag arbete, som hantlangare på lantmäteriet,och en av de första förrättningar jag var med om var på Mikaelgården i Ytterjärna. Jag vet inte vad det var vi gjorde, minns bara att det var många psykiskt handikappade barn som bodde där.

Jag fick en pojke till hjälp att slipa en yxa, och meningen var att han skulle veva och jag skulle hålla yxan mot den roterande stenen. Så blev det emellertid inte, ty det verkade som om han hade fått en ny klocka som han ideligen måste titta på, varvid vevningen blev något ojämn. Det slutade med att jag vevade medan han höll yxan, för då kunde han titta på klockan samtidigt.

Där fanns också en flicka som var så söt. Jag tyckte det var synd att hon skulle vara handikappad. Men så fick jag veta att det var trädgårdsmästarens dotter. Det gjorde mig glad.

När vi var färdiga med det vi skulle göra blev vi bjudna till villan där föreståndaren bodde och fick kaffe och bullar. Jag har intill denna dag trott att det var Gustav Ritter som bodde där då, men nu har jag fått reda på att Gustav, som är Mikaelgårdens grundare, hade flyttat till nästa område i Ytterjärna, namligen Solberga, där han och hans första fru, Lotte, skapade ett nytt hem för handikappade barn. Institutionen heter Solbergahemmet.

Men solbergahemmet var intill några dagar ett vitt område på min kartan. Många platser i kommunen har jag besökt i mitt arbete som kartläggare, men inte Solbergahemmet. Men nu var det så att vi gjorde ett besök runt Kulturhuset vid Wigwam, där Bruno Liljefors verkade en tid, och NEN, Nils Erhard Nilsson köpte med jordbruksarealer och bondgård.

Platsen hamnade sedan i antroposofernas händer och nu finns där lite av varje; bland annat en butik som säljer böcker. Jag gick in dit, Robygge, och fann boken som jag letat efter men inte vetat att den fanns. Den är skriven av Gustav Ritters ena dotter, och nu har jag läst den två gånger.

Eftersom jag inte varit och vandrat i området där Solbergahemmet ligger, begav jag mig dit härom dagen. Tänkte att jag skall dokumentera mina irrvägar på antroposofisk mark i vår kommun. Det finns nämligen åtskilliga stiftelser som driver hem för både unga och gamla människor som råkat födas annorlunda, och som förr gömdes undan på institutioner och sjukhus under vidriga omständigheter. Det sker ännu på många håll i världen, men inte på de hem som Gustav Ritter givit initiativet till.

Alltså åkte jag bil till stallet som ligger bakom väskfabriken som var en ladugård en gång som tillhörde Västra Håknäs.
Från stallet vandrade jag några dagar efter midsommar i solens sken, bort mot villorna på Solbergahemmet, som inte är ett hem utan många separata hem där barnen bor som i en vanlig familj. Naturligt vis hålls allt ihop i en enhet; brukar vara en stiftelse, som i sin tur är med i en större organisation, som i sin tur...

Längst bort i denna rad av organisationer skymtar vi Rudolf Steiner, österrikaren som inte var som andra när han var liten, en pojke med förmåga att se in i framtiden. Som ung student fick han ordna Goetes bibliotek, och han blev tillfrågad om han ville ta sig ann en handikappat pojke som blivit efter sina bröder i skolarbetet.

Steiner lyckades finna gossens svaga punkter, vilket resulterade i att densamme började hinna ikapp sina årskamrater, och till slut blev även han en bildad man.

Sedan fick Steiner starta en folkskola i Waldorffabrikens regi.
Resultatet blev lysande, och så gick Rudolf Steiner från klarhet till klarhet.

Själv gick jag nu på antroposofisk mark, solen sken och fåglarna kvittrade. Jag närmade mig nu de första husen och passerade några barn och deras ledare. En pojke satt i blåbärsriset och plockade de första blåbären för året. Man kunde ju lätt se att dessa barn inte var skapta som de småttingar som vi har hemma, även om vi också har ett barn som fått en diagnos, han har ADHD har vi förstått, och han vållar sina föräldrar mycket besvär, eftersom det inte går bra för honom i skolan.

Nåväl, jag gick vidare och kom till en korsväg. Skulle jag ta till vänster eller till höger. Det spelade väl ingen roll; men det visade sig snart att så var fallet. Jag gick åt vänster och hamnade snart framför en villa där tre personer satt och drack kaffe i solen.

Jag fick ett ryck, vilket inte är alltför ovanligt när jag kommer till platser där ingen känner mig.

Jag gick fram till kaffebordet och presenterade mig på engelska och frågade efter Gustav Ritter, fastän jag väl visste att han inte längre fanns bland oss levande. Jag försökte på knagglig engelska förklara vad jag gjorde, men snart fann jag inte orden och tyckte att det var dags att jag avslöjade mig.

Då skrattade mina åhörare, varpå den gamla frun som satt till vänset sträckte fram handen och sa:- Fru Ritter, det vill säga hans andra fru!

Vilken stjärnträff, utan att veta om fru Ritter fanns i livet, stod jag nu mitt framför henne. Och inte nog med det; den andra kvinnan som jag hade på andra sidan bordet var Ritter´s andra dotter (inte hon som skrivit boken). Den tredje personen var dotterns man.

I boken får jag reda på så mycket som jag ofta tänkt på. Jag har nämligen vid flera tillfällen kommit i kontakt med de många institutionerna som finns i trakten av Järna, och nu har jag tänkt mig en pilgrimsfärd i Rudolf Steiners skugga...